Fredag 12 Februari kl. 22:11
Sorry for the swedish. It's only ordbajs anyway, nothing of importance really!
Alltså en helt vanlig dag, i jättelånga och många ord. För dig som inte har nåt bättre för dig. Grattis!
Precis som alla andra dagar denna vecka vaknade jag till
07:15 efter att ha snoozat med både mobil och rosa väckarklocka i 30 minuter.
Vet inte vad det är som gör att man tillslut slutar drömma att alarmet t.ex är
ett ljud från Blondin Bellas mobil där vi står jämte varandra på en scen och
duellerar i något bilspel via våra mobiler, och verkligen vaknar till. Kanske
är det att klockan ringt så många gånger, eller att kroppen är självhjälpande
och känner på sig att det nu faktiskt bara är 18 minuter tills bussen går.
Jag hoppade i mina strumpbyxor utan fötter eller som det
hette när man var liten, långkalsonger, och gårdagens dubbla strumpor som låg i
en prydlig hög på golvet, samma t-shirt och så tröjan som jag fått låna från
lagret. En hederlig collegetröja, tänk om man kunde ha den jämt. Ingen direkt mening att ha på sig någon fräck kavaj och klackskor eftersom det ska bäras och rivas och flyttas och dammas mest hela dagen. Om du förstår vad jag menar. Och här svarar jag även på den ständigt återkommande, något naiva intervjufrågan: Ser ni alltid ut som ni gör på scen, även till vardags? Den är iallafall naiv i mina ögon, men de andra damerna i orkestern är i och för sig lite bättre på att upprätthålla någon slags snygg-standard oavsett vilken tid på dygnet eller vad syftet med dygnet råkar vara. Nåväl, dagens mode:
Klumpiga men varma vinterskor, svarta tåliga byxor med många
fickor (när man jobbar på lager är det bra med många fickor) och min stora bruna
jacka som jag både tycker om och skyr. Jag tycker om den för att den är varm
och aldrig sviker. Jag tycker inte om den för att den är ganska ful. Men just
nu finns det inte så många alternativ. Det finns ingen ekonomi för en ny jacka,
och tidigare år har det ju bara varit vinter nån vecka. En vecka kan man ju gå
och huttra lite. Detta är något helt annat dessvärre, 3 månaders köldknäpp. Men
ok. Lite ful, och mycket varm.
Jag är ju alltså väldigt väldigt glad över mitt nya
extraknäck, som jag hoppas kan fortsätta ett tag framöver. Man kan säga att jag
är lite som en receptionist på ett sjukhus, fast för instrument och musiktillbehör.
När instrumentet eller prylen är trasigt skickas de dit. Jag öppnar paketet och
ser ytligt över skadorna, och att de inte fått ytterligare skador under ambulansfärden.
Sen skriver jag in patienten i systemet, så alla inblandade vet att den anlänt.
Jag packar försiktigt upp patienten ur dess kartong. De flesta färdas lyxigt, i
stora kartonger, omgärdade av skumplast, smällplast, papper, frigolit. Andra
kommer nästan helt nakna med bara en osäker tejpbit kring magen, eller har
skramlat runt utan skydd i en för stor kartong. De som kommer i sin
originalkartong har det bra, och de som kommer oskyddat i dåligt emballage
brukar jag försiktigt vira in i lite skumplast innan jag skjutsar in dem på en
operationsvagn, till servicedoktorerna.
Förutom det finns detta finns det flera att ta hand om. Utanför
lagerlokalen står en stor container som måste matas regelbundet, ca varannan
dag. Idag fyllde jag en hel bur med emballage, som den älskar. Att dra en sån
bur är lite som att leda en stor ko. Den är stor och långsam, svår att stanna
när man väl fått upp farten och den har en ruskigt omständlig svängradie. Jag
lyckades iallafall leda ut bur-kossan och matade containern som under tacksamt
gnissel tuggade i sig kartongerna, och pressade ihop dem i sin stora
metallmage. Sen skuttade buren tillbaka
till mottagningen med mig hängandes på trekvart i gallret. Det tar nog ett tag
innan man vänjer sig, precis som med hästar och kor så blir burarna lättare att
hantera vartefter, när man intagit en mer avslappnad inställning till dem och
inte längre avskräcks av dess stela och något framfusiga uppenbarelse.
Förutom att mitt extrajobb är väldigt roligt, så ser jag också en annan lönsamhet i att vistas i den kyliga lagerlokalen. I konkurrenssyfte
borde jag inte tala om detta, eftersom det vore ju passande om alla andra
deltagare blev ruskigt förkylda. Men jag vill ju inte att sju andra
Melodifestivaldeltagare går runt och nyser på mig och mina bandkamrater. Så jag
ska avslöja att Scandinavium är svinkallt. Jag och Nicki var ju där! Vi gav pris
till Switch Opens på P3 guldgalan, och vistades i denna kalla jättelokal en hel
dag. På morgonen därefter vaknade jag med mystisk feber, utan att ha varken
festat eller varit vaken sent. Den rann bort under dagen. Så den enda
anledningen jag kan komma på är de återkommande värme och köldskillnaderna som
träffade oss hela dagen, och att temperaturen mestadels var för låg för en
festligt klädd utan långkalsonger och fula vinterskor.
Så förutom att gardera mig med varma kläder väl på plats, så
har jag nu också övat på att vistas i vad som närmast kan beskrivas som ett
kylrum med högt i tak, i närmare två veckor.
Så jag säger bara: Scandinavium, du gjorde ett försök att
knäcka mig men jag kommer tillbaka nu, förberedd och redo att kämpa!!! (så fan ta dig om du biter mig i röven igen!)
/ Mia